Marc Lind

Apropå löpning

I juni år 2009 dvs drygt ett år efter min stroke började jag att springa i löparspåret. Tidigt i våras var jag ängslig för att prova springa. Jag var rädd att snubbla i spåret och vid ett eventuellt fall skulle min fortsatt svaga hand kunna skadas. Nu springer jag i jämn hög fart och provar inte på en spurt. För några år sedan sprang jag långa distanser och avverkade flera maratonlopp. Nu springer jag en 2, 5 km runda den dagen min fru Anna springer. Det räcker för mig och jag får en härlig adrenalinkick. När jag sedan har pustat ut kommer oxytocin och endorfin flödande i mina ådror. Jag känner mig lugn och harmonisk efteråt - härligt!

Hjärntröttheten "sockervadden" känns borta för en stund.

Det spelar ingen roll hur det kändes, hur det gick osv när jag har sprungit – det som räknas är den positiva kortvariga upplevelsen av klarhet efteråt inne i skallen

 Informationsfilmen från neuroguiden träffade mig rakt i bröstet! Det är en intressant presentation av olika funktionshinder efter en hjärnskada. Dr Per Hamid Ghatan, överläkare i rehabilieringsmedicin i Stockholm talar om detta på ett sätt som är lätt att förstå och ger eftertankar.  

Visst är det så att jag har dolda funktionshinder. Jag tror att jag ganska väl vet vilka hinder som jag behöver kompensera och bearbeta. Här ett exempel: Ibland när jag utsätter mig för nya händelser reagerar mitt inre med oro på ett annat sätt än förr. Den lindrar jag med att exempelvis aktivera mig samtidigt som jag lyssnar på ljudbok/pod-radio eller att bara sitta och "tomglo". Det jag märker hos mig själv är dock att oron inte håller i sig särskilt länge dvs den är övergående. Att utsätta sig för nya händelser och utmaningar är jobbigt. Jag har själv valt att försiktigt vara utsatt - ett sämre alternativ är att isolera sig. Vidare behöver jag nu för tiden längre tid på mig för att inför nya händelser hitta en strategi som är enkel och användbar.

Man bör veta att vällust, glädje, skratt och lek liksom oro, sorg och missnöje uppkommer endast i hjärnan. Det är endast med hjärnan vi tänker, förstår, ser och hör och som vi kan skilja det fula från det vackra, det onda från det goda, det angenäma från det oangenäma.
Sokrates

En av min viktigaste förvärvade egenskaper genom åren före insjuknandet i stroke - är förmågan att kunna se mig själv på avstånd. Att beskåda det som sker. Den förmågan vårdar och värderar jag högt.  Efter mitt insjuknade har jag insett att denna förmåga tillfälligt var urkopplad.

När behövde jag den förmågan som allra mest? Det var t. ex. när overklighetsupplevelser dök upp i mitt huvud . Ett annat exempel är när jag upplevde mitt synfält som två separata "filmer" då jag åkte slalom i för hög hastighet i Åre. Jag har undrat om det var min varseblivningsförmåga som inte hade kapacitet att tolka alla intryck när det gick för fort i slalombacken och det samtidigt snöade. - Vid sådana händelser blev jag rädd men fast och avvaktande samtidigt som jag var nyfiken på hur tokigt det kan bli inne i skallen.


Min dotter Klara 2009.

Avslappning innebär en minimal spänningsnivå i all muskulatur i kroppen. Den muskulära avslappningen ger ofta en mental avslappning, ett tillstånd av lugn, harmoni, säkerhet och trygghet. Vi mår bäst när vi utsätts för lagom mycket stress. För mycket förkommer vid uppskruvat arbetstempo, man hinner inte återhämta sig. För lite förekommer ofta vid ensamhetskänslor och brist på mening i tillvaron. Ett effektivt verktyg är enligt forskningen avslappningsträning. Genom att träna sin grundspänningsnivå till ett önskvärt normalläge, minskas slitaget på kroppens fysiska och psykiska resurser.

Första dagen efter semestern. Jag har träffat medarbetarna,  min chef och personalkonsult. All den massiva volymen mail som behöver scannas av och  fakturor som ska attesteras. Nu är jag rejält trött och vimsig i skallen. Jag längtar till behovet att vila så att min hjärna kommer i balans. Jag går och lägger mig samtidigt med barnen. God natt! 

Här kommer en artikel om sömn....

Här kommer en videosnutt från en kille som inte har armar och ben men som tar sig upp med hjälpmedel. På scenen har han en kudde och bok för att kunna komma i ett högre utgångsläge. Denna kille är fantastisk- fast jag håller inte med  hans slogan are you gonna finish strong. För min egen del sätter jag upp små små realistiska mål utan datum och tacksam den dagen målet infrias.



Här är han......

Boken heter My Stroke of Insight: A Brain Scientist's Personal Journey. Hodder & Stoughton, 2006, 2008.






Eller lyssna på henne här:

Efter en skada i min hjärna pga stroke sommaren 2008 har jag försökt  varje dag att skriva dagbok - Jag skriver vad jag har  känt, vad som har  hänt  och vad jag har lärt mig. Nu har det gått ca ett år efter skadan och jag kan nu hyfsat få ihop en text och föra in den i en dator! - Jag känner mig mogen att  försiktigt gå ut i offentligheten och delge min förvärvade erfarenhet och kunskap. 

Att träna en hand eller ett ben efter en stroke är en förhållandevis enkel utmaning jämfört med att inse och utforska sin förändrade kognitiva värld. Det är en mer komplex utmaning. Alla har vi individuella problem och möjligheter som kräver egna lösningar. Jag har  tillsammans med min familj och omgivning gått min egen väg för att fortsätta framåt i livet . Denna gemensamma väg som definitivt inte är lätt går sakta men säkert framåt . 

 

Den 18 juli 2008 möttes jag plötsligt av insikten att livstiden är begränsad. Jag hade drabbades av stroke. Orsaken var ett sår på det innersta skiktet av halspulsådern som i sin tur bildade en större bloppropp dvs en trombos. Denna skada händer ganska sällan och går ej att förebygga. Trombosen gav upphov till många infarkter i min hjärna. Jag hade tidigare arbetat med denna typ av vård som sjuksköterska. Som avdelningschef inom intensivvård, operationssjukvård och vårdavdelning hade jag många erfarenheter och teoretiska kunskaper. Därför visste jag vad det hela handlade om. - Jag blev omskakad, trött och samtidigt blev det en känsla av overklighet. I grunden är jag en glad 42-årig prick som ser möjligheter, är gift med en fantastisk fru och har två underbara flickor på 6 och 3 år.

I början var jag fysiskt och psykisk utmattad. Dessutom hade jag svaghet i höger ben och hand/arm samt besvär med trötthet, koncentration och diffusa minnesproblem. I denna situation hade jag förmågan att ställas inför två val dvs att ge upp eller att sträva vidare. Jag valde att inte ge upp. - Det var då som jag i efterhand har insett att jag slutade att jaga livet med spittrad och skärskådad blick. Jag hade svårt att gå och kunde inte använda högra handen pga svaghet. Jag hade och har ingen led och djupkänsel. Det innebär att jag inte kan finna handens position i rymden eller mer konkret om jag blundar så kan jag inte uppleva och veta var min hand befinner sig! Jag minns att jag tiden efter min stroke kunde se tangenterna på datorn men kunde inte föra handen dit jag ville - jag var paralyserad.
 

Med långsamma försiktiga promenader i naturen sökte jag strategier för att överleva vardagen. Hur skall jag och min familj bära sig åt framöver? I naturen fann jag också en glimt av insikt att jag inte mådde psykiskt bra. Jag kände mig extremt stressad inombords likt en vilsen hund som inte vet vart den skall ta vägen. De psykiska besvären var otäcka. Jag var rädd för de inre obehagliga upplevelserna. Jag försökte ta det lugnt och bara observera det som skede inne i mitt huvud.