Min berättelse
Den 18 juli 2008 möttes jag plötsligt av insikten att livstiden är begränsad. Jag hade drabbades av stroke. Orsaken var ett sår på det innersta skiktet av halspulsådern som i sin tur bildade en större bloppropp dvs en trombos. Denna skada händer ganska sällan och går ej att förebygga. Trombosen gav upphov till många infarkter i min hjärna. Jag hade tidigare arbetat med denna typ av vård som sjuksköterska. Som avdelningschef inom intensivvård, operationssjukvård och vårdavdelning hade jag många erfarenheter och teoretiska kunskaper. Därför visste jag vad det hela handlade om. - Jag blev omskakad, trött och samtidigt blev det en känsla av overklighet. I grunden är jag en glad 42-årig prick som ser möjligheter, är gift med en fantastisk fru och har två underbara flickor på 6 och 3 år.
I början var jag fysiskt och psykisk utmattad. Dessutom hade jag svaghet i höger ben och hand/arm samt besvär med trötthet, koncentration och diffusa minnesproblem. I denna situation hade jag förmågan att ställas inför två val dvs att ge upp eller att sträva vidare. Jag valde att inte ge upp. - Det var då som jag i efterhand har insett att jag slutade att jaga livet med spittrad och skärskådad blick. Jag hade svårt att gå och kunde inte använda högra handen pga svaghet. Jag hade och har ingen led och djupkänsel. Det innebär att jag inte kan finna handens position i rymden eller mer konkret om jag blundar så kan jag inte uppleva och veta var min hand befinner sig! Jag minns att jag tiden efter min stroke kunde se tangenterna på datorn men kunde inte föra handen dit jag ville - jag var paralyserad.
Med långsamma försiktiga promenader i naturen sökte jag strategier för att överleva vardagen. Hur skall jag och min familj bära sig åt framöver? I naturen fann jag också en glimt av insikt att jag inte mådde psykiskt bra. Jag kände mig extremt stressad inombords likt en vilsen hund som inte vet vart den skall ta vägen. De psykiska besvären var otäcka. Jag var rädd för de inre obehagliga upplevelserna. Jag försökte ta det lugnt och bara observera det som skede inne i mitt huvud.
Tålmodigt började jag att träna varje dag trots alla besvär och hinder. Jag insåg att det inte räckte med att bara vara tillräckligt motiverad. Det krävdes mer än så - jag måste veta hur jag skall göra och sträva mot en dröm - som för mig är att skapa meningsfulla dagar. Jag vill försöka göra det som fungerar och förenkla allt så mycket som det går. En återgång efter hjärnskada är dock komplicerat. För mig gäller det att varje dag träna försiktigt och gå en balansgång mellan krav och förmåga. Allting som sker i min förändrade kropp och själ hänger ihop. Jag har bibehållit inställningen att ibland testa var mina gränser går. På det här sättet vill jag långsamt sträva framåt men med små steg nå en förbättring. Denna resa framåt är definitivt inte lätt men det är det enda rätta alternativet för mig och min nära omgivning.
Nästan direkt efter sjukhusvistelsen på Akademiska sjukhuset i Uppsala valde jag att ägna mig åt arbetsterapeutens handträningsprogram, sjukgymnastens gångprogram, nintendo WII och skrivträning. Eftersom jag hade problem att titta på TV, höra på radio och musik blev lyssnande på sommarprat i POD-radion väldigt viktigt för mig. Med den metoden kunde jag själv välja när jag hade orken att lyssna vidare för att få mer inspiration .
