Marc Lind

Den här texten har jag fått av en av mina tidigare verksamhetschefer - den kommer från Dagens Industri och handlar om den gode ledaren. Jag kommer fortsätta att sträva utifrån dessa sunda tankar om ledarskap.
 
Om du vill leda människor skall du vandra bakom dem enl Lao-tzo.




 Den chef som varken vandrar i den gråmassan, far i väg på egen hand eller får gruppen att stanna upp skulle med uttryck kallas "the wireless manager". Denne behöver inga band eller bojor, inga hot eller överdrivna belöningar, för att få medarbetarna att själva vilja framåt i trygg förvissning om att den gode ledaren alltid finns till hands bakom.

 

Kännetecknen på den gode ledaren är i sammanfattning:

• decentraliserar verksamheten,delegerar beslutsrätt och frigör sig själv för ledarskapet, dvs finns alltid tillhands bakom

• skapar en god kultur som fortlever via intern rekrytering

• har god överblick och ser till helheten. Sysselsätter sig inte med detaljer eller märkbar kontroll

• förmedlar en vision och anger mål

• har respekt för, ser och uppmärksammar alla medarbetare

• ställer krav och följer upp - berömmer rikligt och belönar måttfullt

• informerar mycket och har med sig sin yrkeskunskap - något att lära ut

• är förebilden genom sina handlingar och ställer störst krav på sig själv

• har en balanserad personlighet och lång yrkeserfarenhet som ger god intuition och överblick

• verkar för gruppen och hela organisationen ej för egen vinning

• klara av att vara ensam- är orädd för att ta beslut och konflikter

• drar sig i god tid överraskande tillbaka

 

Marc 29/09/2009

Under hösten 2008 dvs relativt snart efter min hjärnskada letade jag efter tekniska lösningar på mina kognitiva(tänkande) problem såsom planerings- och "cash minne" störningar. Jag bläddrade frenetiskt i kataloger för att hitta produkter som kunde hjälpa mig att lösa sådana problem. Det första hjälpmedlet jag inhandlade var en Palm - den fungerar som mitt extra minne och fungerar för planering av min vardag. När jag hade fått den kändes det som en personlig revolution. En sten från hjärtat ramlade ner.  
 
Både Anna och jag är sjuksköterskor och har använt hjälpmedel länge i vår profession. Nu var jag själv i "patientrollen" och behövde olika prylar för att underlätta vardagen.

Min arbetsterapeut Carina hade tillsammans med mig i februari 2009 planerat vad jag behövde. Hon tipsade mig om nätbutiken Varsam som säljer hjälpmedel till bra priser. Jag var ivrig och ville handla på en gång. Anna och jag tog därför bilen till hjälpmedelsbutiken Plus Vardag i Uppsala. Jag köpte där handikappanpassade knivar, saxar, pelikanpennor mm och längtade efter att få börja använda dem. Det var en märklig känsla av lättnad när jag på nytt kunde använda min hand på ett smidigare sätt!

Slutligen vill jag tacka Carina Sandström arbetsterapeut och Lars Ericsson neuropsykolog på rehabiliteringskliniken Akademiska sjukhuset för allt tålamod och stöd under min pågående rehabiliteringsresa!. Ni öppnade för mig svårlåsta dörrar med era profesionella nycklar.

 

Marc 23/09/2009

 

I söndags den 13 september 2009 var det sista avsnittet i utbildningsradions (UR) programserie om hjärnan. Där fick jag inspiration till veckans inlägg. Programmet handlade om den åldrande hjärnan och berörde de olika minnesfunktionerna.

 

Min trygghet under sjukdomsperioden har varit det semantiska minnets intakta funktion. Med det har jag lätt och snabbt kunnat ta fram information. Det ledde till att jag på jobbet omedelbart kunde svara på frågor genom att använda det som finns lagrat i min genom livet förvärvade kunskapsbank. Det har gjort att självförtroendet varit hyfsat stabilt.

 

Det semantiska minnet svarar för att man kommer ihåg generell kunskap. Det skiljer sig från det episodiska minnet främst genom att det inte kräver en medveten erinring av det tillfälle när man lärde sig det man vill komma ihåg.

 

Denna vecka har viljan att hinna med saker varit starkare än förmågan. Räkningen kom efteråt i form av en "baksmälla" som gjort mig seg någon eller några dagar. Självförtroendet får sig då en tillfällig törn. Jag har inte kunnat prestera det som jag omedvetet hade önskat. I samma takt som baksmällan gått bort har självförtroendet kommit tillbaka. Denna insikt, som verkar enkel har tagit lång tid för mig att komma underfund med.

 

Marc 15/09/2009

Tisdagen den 25 augusti 2009 lyssnade jag på programmet ”Kropp och själ” i Sveriges Radio P1. Där framhöll Lars Olsson, professor i neurobiologi, Karolinska institutet att...

”Hjärnan sparar på beräkningskapaciteten” ..... och att

”det svåraste för hjärnan är att relatera till andra människor, läsa andra människor, förstå hur man skall vara. Detta sker i storhjärnsbarken. Vanor som uppstår är minnen av handlingar, tankesätt och motoriska program. Hjärnan bygger om sig när nya vanor skapas - nya kopplingar sker mellan nervtrådar”.

Vid min sjukdomsdebut för dygt ett år sedan kändes det ”tomt i skallen” dvs mina vanor och ovanor var otydliga eller försvunna. Samtidigt var hjärnan hjälplös och skrek efter hjälp på grund av stress. Jag har i efterhand insett att jag nästan omedelbart efter infarkten byggde nya banor i min ”trasiga” hjärnbark. Därigenom skapades nya vanor som syftade till att överleva vardagen – att ge barnen mat, att äta, dricka osv. Vanorna var i inledningen instinktiva. De fungerade i början dåligt för att senare bli mer och mer medvetna och funktionsdugliga.

En dag fick jag följande idé för att minska ansträngningen för min ”nya hjärna”: Jag visste att jag hade ett litet synfel. Den optiker, som jag besökte tyckte inte att jag behövde nya glasögon. Men jag köpte i alla fall nya glasögon! Jag har nu för vana att sätta på mig mina nya och passande bågar. Det gör att jag blir mindre trött och slipper den ansträngning som krävs för att ideligen omedvetet korrigera synskärpan.

Efter infarkten lotsade min fantastiska hustru Anna mig rätt till sunda vanor trots att jag kan vara lite envis och inte alltid lätt att handskas med. När det gäller ovanor så vill jag fortfarande notoriskt hjälpa till med tvätten även om det inte blir rätt vid alla tillfällen. Visst är jag numera mer rutinstyrd än tidigare under sjukdomsperioden men jag känner fortfarande stress när jag har flera bollar i luften. Arbetsminnet har inte längre den kapacitet det hade före skadan. Därför måste jag anpassa mig. Min melodi är nu att göra en sak i taget och låta omgivningen vara ett enda stort bollplank.
 

”Jag bryr mig inte om att jag glömt nyckeln sittande kvar i dörrlåset - det ser  jag när jag går ut igen”!

 

I presens sörjer jag - min gamla Marc och handrörelserna

I imperfekt längtar jag tillbaka ....

I futurum finns hoppet om att det kommer att bli bättre

I förnuftet finns vetskapen att sorgen har sin tid

 

/Marc

 

090909