Vanor och ovanor- de sitter i storhjärnsbarken
Tisdagen den 25 augusti 2009 lyssnade jag på programmet ”Kropp och själ” i Sveriges Radio P1. Där framhöll Lars Olsson, professor i neurobiologi, Karolinska institutet att...
”Hjärnan sparar på beräkningskapaciteten” ..... och att
”det svåraste för hjärnan är att relatera till andra människor, läsa andra människor, förstå hur man skall vara. Detta sker i storhjärnsbarken. Vanor som uppstår är minnen av handlingar, tankesätt och motoriska program. Hjärnan bygger om sig när nya vanor skapas - nya kopplingar sker mellan nervtrådar”.
Vid min sjukdomsdebut för dygt ett år sedan kändes det ”tomt i skallen” dvs mina vanor och ovanor var otydliga eller försvunna. Samtidigt var hjärnan hjälplös och skrek efter hjälp på grund av stress. Jag har i efterhand insett att jag nästan omedelbart efter infarkten byggde nya banor i min ”trasiga” hjärnbark. Därigenom skapades nya vanor som syftade till att överleva vardagen – att ge barnen mat, att äta, dricka osv. Vanorna var i inledningen instinktiva. De fungerade i början dåligt för att senare bli mer och mer medvetna och funktionsdugliga.
En dag fick jag följande idé för att minska ansträngningen för min ”nya hjärna”: Jag visste att jag hade ett litet synfel. Den optiker, som jag besökte tyckte inte att jag behövde nya glasögon. Men jag köpte i alla fall nya glasögon! Jag har nu för vana att sätta på mig mina nya och passande bågar. Det gör att jag blir mindre trött och slipper den ansträngning som krävs för att ideligen omedvetet korrigera synskärpan.
Efter infarkten lotsade min fantastiska hustru Anna mig rätt till sunda vanor trots att jag kan vara lite envis och inte alltid lätt att handskas med. När det gäller ovanor så vill jag fortfarande notoriskt hjälpa till med tvätten även om det inte blir rätt vid alla tillfällen. Visst är jag numera mer rutinstyrd än tidigare under sjukdomsperioden men jag känner fortfarande stress när jag har flera bollar i luften. Arbetsminnet har inte längre den kapacitet det hade före skadan. Därför måste jag anpassa mig. Min melodi är nu att göra en sak i taget och låta omgivningen vara ett enda stort bollplank.
”Jag bryr mig inte om att jag glömt nyckeln sittande kvar i dörrlåset - det ser jag när jag går ut igen”!
