Löpning
Apropå löpning
I juni år 2009 dvs drygt ett år efter min stroke började jag att springa i löparspåret. Tidigt i våras var jag ängslig för att prova springa. Jag var rädd att snubbla i spåret och vid ett eventuellt fall skulle min fortsatt svaga hand kunna skadas. Nu springer jag i jämn hög fart och provar inte på en spurt. För några år sedan sprang jag långa distanser och avverkade flera maratonlopp. Nu springer jag en 2, 5 km runda den dagen min fru Anna springer. Det räcker för mig och jag får en härlig adrenalinkick. När jag sedan har pustat ut kommer oxytocin och endorfin flödande i mina ådror. Jag känner mig lugn och harmonisk efteråt - härligt!
Hjärntröttheten "sockervadden" känns borta för en stund.
Det spelar ingen roll hur det kändes, hur det gick osv när jag har sprungit – det som räknas är den positiva kortvariga upplevelsen av klarhet efteråt inne i skallen 
Intressant blogg. Fortsätt skriva:)
