Marc Lind

Den "görande" vänstra hjärnhalvans skicklighet är hos mig delvis skadad. När jag använder den gäller det att se till att självförtroendet inte får en alltför stor törn. Det är lätt när man har en hjärnskada att tro på den "duktiga hjärnhalvan" och överskatta sin förmåga. Det är även lätt hänt att överskatta sin mentala kapacitet och därmed snabbt bli uttröttad. Jag försöker prioritera uppgifter som den vänstra hjärnhalvan gillar på morgonen när min hjärna känns som fräschast. 

Att bara vara utan krav är skönt för stunden -men trist i längden

Vänster Hjärnhalva = Akademiska sidan
Språk          
Ord          
Matematik       
Logik
Analys
Tidsuppfattning     
Förklaringar      
Detaljer

Höger hjärnhalva = Kreativa sidan
Färg
Form
Fantasi
Intuition
Musik
Rytm
Dans
Måla
Känslor
Holistisk / Helhet

Jag försöker tålmodigt vända effekterna av den stroke jag fick för ett år till min fördel så att de inte skall bli alltför stora hinder för mig. Det blir då succesivt så mycket enklare i vardagen och i arbetslivet.

Mina skador finns i vänster hjärnhalva, dvs den halva som styr den högra sidan av kroppen. Jag försöker hela tiden att träna den på ett strategiskt planerat och balanserat sätt så att jag ej"går in i väggen".

I träningen går jag mindre in på detaljer som den vänstra halvan gillar utan inriktar mig på den högra "friska" halvans kvaliteter. I den högra hjärnhalvan existerar ingenting annan än nuet och den styrs ej i så hög grad av regler. Den influerar t.ex. ej det korrekta sättet att göra saker på utan tillåter mig att tänka fritt och självständigt utanför det inramade beteendet dvs "boxen".

Marc 16/10/2009

 Läste Maria Holwasters gästkrönika i medlemstidningen Hjärnkraft. Krönikan handlade om dottern Elin som drabbades av stroke vid 6 års ålder. Elin fick hjärnblödningar i hjärnstammen som orsakats av cavernom samtidigt som jag började som avdelningschef på toraxintensiven akademiska sjukhuset.

Maria och jag har arbetat på samma klinik i flera år. Vi lärde känna varandra väl under chefsutbildningan utveckling-grupp-ledare. Nu har vi dragit samma lärdom av livets hårda skola - att man måste tänka här och nu men också framåt men inte bakåt.

 Idag känner jag mig glad men har ”baksmälla” även om jag inte har varit på fest! Baksmällan var väntad i och med att jag har börjat med nya arbetsuppgifter på en ny arbetsplats. Idag blir det vila och göra det som måste göras – dock på ett omväxlande sätt. Att variera arbetsuppgifter hade jag som strategi när jag förut arbetade som avdelningschef med förvärvad hjärnskada. När energin höll på att ta slut gick jag ut på en kort promenad. Ofta gick jag till Åsa (personalkonsult på neurodivisionen Akademiska sjukhuset ) för en pratstund. Där kunde jag samtidigt snappa upp information och göra mig påmind om vad jag skulle göra.

Jag har tidigare i bloggen skrivit om stress. Min ”nya hjärna” är mycket känsligare för påfrestningar än tidigare. Då var jag lugn som en filbunke och jagade inte ens upp mig vid ett hjärtstillestånd på thoraxkliniken.

Det som intresserar mig särkilt mycket just nu är hur man bäst hanterar trötthet. Jag har hittat en intressant artikel om det  i Internet publicerad från Stressforskningsinsitutet vid Stockholm universitet: ang trötthet. 

Sedan förra hösten dvs efter mitt insjuknande i stroke har jag upplevt mig som en Nissan Micra med en liten bensintank. Bensinen skall räcka för hela dagen och det gäller att inte få ”soppatorsk”. Jag kan tanka min hjärna och kropp med exempelvis sömn, vila, fysisk aktivitet, omväxling, kaffe, gå ut en stund etc. Det hjälper!



Marc 091007

Fredag kväll lyssnade jag på en av mina förebilder nämligen Jill Bolte Taylor i programmet Skavlan i SVT. Jag har tidigare berättat om henne i min blogg - Jill Talylor är en hjärnforskare som själv fick stroke och som rehabiliteras till den grad att hon nu kan forska om sin egen reparerade hjärna!

När jag lyssnar på Jill funderar jag naturligtvis över mina egna hjärnskador. Jag försöker relatera de funktioner och dysfunktioner som jag själv är medvetna om till deras lokalisation i hjärnan.
 

En av mina infarkter finns  i nackloben. Där funktioner är representerade som bland annat har med synen och förmågan att skriva. Här är ett exempel: När jag nu dvs efter min stroke använder en dator måste jag hela tiden titta på tangenterna; annars skriver jag notoriskt fel. Tidigare skrev jag maskin flytande utan att titta på tangetbordet. Förmågan att läsa är intakt och därmed finns förutsättningar att jag själv kan korrigera texten. Det blir ändå ibland en del stavfel som undgår min uppmärksamhet och rättstavningsprogram. Min käre far Yngve Olsson, professor emeritus i neuropatologi vid Uppsala Universitet har nu som hobby att läsa min blogg och uppmärksamma mig på eventuella små fel som undkommit min vakande blick. Jag är honom mycket tacksam för den hjälpen..

 


Här är Margaritka och pappa - alltid med ett äpple i munnen.

Att vara ledare inom vårdsektorn är ett komplex uppdrag. Ledarskap med mina kognitiva(tänkande) och motoriska funktionshinder kräver framför allt discplin, genomtänkt kompensering, planerade stunder för vila och ett tydligt uppdrag.
 
Jag känner att jag inte klarar av att samtidigt hålla alltför många bollar av krav i luften. Jag har därför efter skadan längtat efter att få ett mer avgränsat uppdrag. Tålmodigt har jag försökt att sälja detta budskap till min närmaste chef. Samtidigt har jag försökt visa -att jag kan leda grupper även som funktionshindrad. Jag har visat under detta år att det går -  dock med lägre kvalitè jämfört med hur jag fungerade som chef före skadan . 

Nu har jag äntligen fått ett nytt uppdrag. Framtiden får visa hur det matchar förmågan. Min verksamhetschef på Ögonkliniken, Akademiska sjukhuset Docent Lill-Inger Larsson kommer att tilldela mig avgränsade projekt/arbetsuppgifter. Jag kommer att rapportera direkt till henne.

Lisa Green som varit min ställföreträdare tar nu över ledarskapet på avdelningen 85C, Akademiska sjukhuset. Jag kommer fortsättningsvis att stödja och finnas till hands för henne.

Personalkonsult Åsa Söderberg på Neurodivisionen Akademiska sjukhuset har varit ett bra stöd för mig under hela resans gång.

Jag är mycket tacksam och känner mig lättad och glad.

- Tack Lill-Inger och Åsa !
- Lycka till Lisa !